Få saker i vår tillvaro påverkar människors välbefinnande så mycket som platsen där de bor eller arbetar. Att förstå detta, är en bra utgångspunkt för att beskriva vår syn på social hållbarhet i vårt eget skrå. Definitionsmässigt talar vi om rättvisa, rättigheter och individens behov. Saker som är svåra att mäta. Men för oss som utvecklar stadsdelar och byggnader, blir den sortens frågor mycket konkreta. Och pockar på minst lika konkreta svar.
Ett hus, ett kvarter, ett område… allt som finns runt omkring oss där vi bor, bidrar till att vi trivs och mår bra. Eller att vi inte gör det.
Kan vi bygga för att människor ska känna sig trygga och för att vi ska kunna mötas under naturliga former?
Det kan börja med självklarheter som bra belysning, till att planera för att en mängd funktioner blandas. Att noga tänka igenom flöden under dygnets alla timmar. Här är den offentliga miljön särskilt viktig eftersom det är där människor rör sig.
På ett fysiskt plan handlar det om rummet mellan husen. Utrymmet som främjar möten och som skapar öppenhet och livskvalitet. Gårdar och förgårdsmark som lockar till utomhusvistelse och därmed gemenskap; platser där människor i kvarteren kan träffas.
Och det handlar om anpassning till vår tid. Att lägenheterna planeras för hemarbete. Att gårdarna möjliggör ett socialt och hälsosamt liv. Lekplatser, utegym, ytor för samvaro för alla åldrar och familjesituationer…
Varje sådan komponent bidrar till skapar trygghet och mångfald. Det senare är viktigt – att vi inte exkluderar någon, utan skapar bostäder som vänder sig till alla; såväl till småbarnsfamiljen som till ensamstående och par, unga eller gamla.
Ignorerar man sådana aspekter blir resultatet sjuttiotalets miljonprogram. Där skiljde man på platser för boende och arbete. De sovstäder som skapades var, trots goda intentioner, av låg kvalitet. I efterhand har kostsamma renoveringar och ombyggnader krävts för att rätta till tankefelen. Dels för att husen byggts i billiga, obeständiga material. Dels för att människor känt sig otrygga i den anonyma miljön. Platser för arbete skapades enbart för arbete – utifrån missriktad rationalitet och effektivitet. Efter arbetstid var de lika befolkade som en saltöken.
Synen på social hållbarhet har, precis som samhället, förändrats över tid. Rådande värderingar påverkar hur vi vill bo. Viktigast är att ta hänsyn till hur människor fungerar; hur de rör sig mellan arbete och fritid, hur de får ihop sitt livspussel. Och givetvis mer emotionella behov.
Sovstäderna planerades för pendlare. Med hjälp av kollektivtrafik var kravspecifikationen uppfylld. Kulturliv? Restauranger? Not so much. Gränsen gick vid Konsumbutiken. Sovstäderna finns kvar, men Gudskelov har Sverige nått längre än så.
Då människor intervjuas om boendemiljö, kommer de flesta svaren från de övre stegen i behovstrappan. Går det att få ett glas vin i närheten? Var är tennisbanan? Människor förutsätter att de basala behoven – de vi avhandlat i föregående stycke – är uppfyllda.
Alla har rätt att förvänta sig att vi planerat ett kvarter eller en stadsdel så att människor känner sig trygga och trivs. Alla har rätt att ställa krav på oss som en inkluderande och tillgänglig uppdragsgivare (och att entreprenörerna vi anlitar uppfyller samma krav). Man har rätt att ha höga förväntningar på oss, som förvandlare av miljöer.
Våra hem är en plats där vi ska trivas, umgås och förverkliga en mängd drömmar – exempelvis den om att bilda familj. Hemmet har även andra inneboende kvaliteter som nuddar vid rättvisa och självförverkligande. Faktum är, att det mesta som är centralt för att vi ska uppnå våra drömmar, börjar i hemmet. Dessa, minst sagt luftiga tankar, styr det mesta i vår planering; från avstånd mellan husen till material i ytskikt.
Man kan givetvis kvantifiera vissa faktorer, exempelvis socioekonomiska förhållanden, fysisk och social hälsa och graden av in- och utflyttning. Men då skrapar vi bara på ytan och fokus hamnar osvikligt på negativa faktorer. Förutom att ytligheten ligger och lurar, så blir den sortens undersökningar tämligen meningslösa om de inte genomförs över tid.
Det är svårt att mäta byggnaders kvalitet när det gäller social hållbarhet. För oss är lösningen trots allt ganska handfast: Att inte i första hand att fokusera på mätverktygen och siffrorna, utan att prata med dem som bor eller arbetar i våra hus. Det är ju för människor vi skapar dem – inte för statistiker.
